I längtan till det jag en gång var, satt jag och tänkte på livet och även på min kära familj, speciellt när min son sade ”jag önskar att du skulle kunna gå”. Det var en dum slump som gjorde mig sjuk och tog min familjs och min glädje, där vi skrattade men ingen såg våra tårar i skrattet, inte många kunde förstå riktigt hur jag hade det.

Jag önskar nu att kunna springa efter mina barn och laga mat när jag själv vill, utan att besvära någon med att bära eller stoppa in i_ och ta ut från ugnen, jag saknar mina ben när jag själv vill vara oberoende.

Jag vill flytta till ett annat liv med bara ljusa dagar, till en annan värld där det är frid och fröjd och inga sjukdomar eller död och till andra människor med andra åsikter och tankar, till andra ögon som verkligen ser människan.

Min dröm var att få gifta mig med en kärleksfull man, som i nöd och lust kan vara med mig, bilda en familj och bli älskad och önskad på riktigt. Jag fick det från min första stund på jorden jag fick underbara föräldrar underbara syskon som har delat glädje o sorg och nu fick jag den bästa mannen i hela universum, som tillsammans med honom fick ”i mina ögon” världens sötaste o hjälpsammaste barn.

Jag vet inte om man kan söka efter frihet, och jag vet inte om frihet verkligen är när man är utan sjukdomar, bekymmer, saknad och sorg.